Granlunken 18 km terräng

Vaknade natten mot lördagen med en stickande känsla i halsen. Hade egentligen bara väntat på det eftersom vi precis skolat in vår lilla tjej på förskolan och hon som på beställning fått sin första förkylning. Med två små armar runt halsen och näsa mot näsa under tidiga morgontimmar var det egentligen föga förvånande att jag också skulle trilla dit så småningom. På morgonen hade jag dock inga känningar i halsen, ingen feber men en känsla av att något liksom ligger och pyr i kroppen. Var därför tveksam till start in i det sista men valde till sist att börja springa och bryta om kroppen inte kändes ok.

Gick ut lugnt och fick en bra rygg bakom den tjej som blev tvåa på förra helgens tävling. Vi malde på i ett bra tempo och milen passerades på strax över 40 minuter. Med varmt väder ute hade jag tur som fick dela drickalangare med några av de andra tjejerna. Vid 11 kilometer tryckte jag i mig en medhavd gel och kände att jag fick nya krafter. Nu väntade dessutom flera kilometer med långa sega uppförbackar i skogen som jag vet är min starka sida. Gnetade på i mitt tempo och plockade flera placeringar då jag sprang om några herrar i uppförsbackarna. Efter 18 kilometer väntade den sista tunga biten uppför slalombacken. Benen kändes rejält stumma men jag bet ihop och tänkte att jag i alla fall inte skulle gå. Spurtade sedan sista hundratalet metrarna in i mål med sluttiden 1 timme och dryga 15 minuter och slutade därmed som andra tjej. Skönt att kroppen kändes ok trots den något diffusa känslan på morgonen.

Idag känns benen förhållandevis fina men med en lätt pirrande känsla. Antar att förra helgens tävling och tung benstyrka i gymmet tillsammans med gårdagen satt sina spår. Ingen förkylning har ännu brutit ut och jag ska göra mitt bästa för att det så ska förbli. Håller alla tummar för att det lyckas!

Sista spurten in mot mål

Sirap

Efter en god natts sömn där jag vaknade pigg och utvilad vid halv 7-snåret hade jag hoppats att benen skulle kännas lika pigga och utvilade. Tyvärr var så inte fallet. Träningsvärken från tisdagens tunga benpass satt fortfarande i en aning och när jag joggade iväg på min morgonrunda kändes det som att springa i sirap, segt och tungt. Visserligen vaknade benen något efter ett par kilometer men hittade inte den där pigga och fräscha känslan som jag önskat. 

Avslutade med några korta, snabba fartökningar för att försöka hitta den rätta känslan inför morgondagens tävling men tyvärr är jag skeptisk. Benen känns ungefär desamma som inför tävlingen i Kivijärvi och då var det kämpigt att ta sig igenom de 7,5 kilometerna. I morgon väntar dryga 10 kilometer ytterligare i terrängen. Blir minst sagt spännande att se hur det går. Om inte annat får det bli ett bra träningspass för både ben och pannben!

Aj aj

Skavankerna från helgens vurpa börjar så sakteliga läka, undviker dock kjol på jobbet tills vidare. Glädjer mig ändå åt att inget blev brutet och att jag kan springa utan att det gör ont.

Däremot känns benen aningen stela efter några enbensknäböj och pistols som jag körde efter ett lugnt löppass i söndags. Bättrade dessutom på träningsvärken med tunga benböj och frivändningar på gymmet igår. I kväll väntar flacka 2-minutersintervaller så hoppas jag att det kan väcka benen till liv inför helgens inplanerade tävling. Den sista innan det verkligen gäller!

DXR - Dundret Extreme Running

Lördag morgon rullade bilen norrut med destination Gällivare och Dundret för att delta i DXR, eller Dundret Extreme Running. Jag hade läst igenom banbeskrivningen och visste att de 22 kilometerna gick mestadels på stigar och innebar en stigning på 700 höjdmeter (och lika mycket utför). Det var dock inte förrän jag närmade mig Gällivare och såg fjället torna upp sig framför mig som jag började förstå vad jag faktiskt gett mig in på. Skulle jag springa upp DÄR!!! 

På plats hämtade jag ut min nummerlapp och passade på att spana in både Charlotte Kalla och Marcus Hällner, riktigt grymma löpare båda två och med en otrolig fysik. Ska bli spännande att följa deras framgångar i skidspåren i vinter.

När starten gick tog jag det rätt lugnt men försökte avancera några platser när jag såg att fältet nästan direkt övergick i en stenig stig där det var svårt att passera på sidorna. Efter knappt en kilometer kom vi in i "pelikansvängen", dvs 310 höjdmeter på 2,5 kilometer vilket innebar 15 procents lutning. Kände mig stark uppför men hamnade bakom ett gäng herrar och det var svårt att passera eftersom stigen var smal och med mycket sten. Vissa partier var så branta och steniga att det inte gick att springa och därför blev det löpning med inslag av gång under vissa partier. Var tvåa upp till bergspriset (efter Kalla förstås) och benen kändes fortfarande fina och fräscha. När fjället planade ut och jag ökade tempot kände jag dock hur det högg till i mellangärdet. Håll! (Bannade mig själv för att jag tryckt i mig en banan och vatten precis innan start, vet ju att det inte funkar för mig att äta för tätt inpå en tävling.) Försökte jogga sakta men var till sist tvungen att stanna och försöka sträcka ut. Blev passerad av tredje tjej och då hoppades jag bara att jag skulle kunna fortsätta springa snart. 

Så småningom släppte den värsta smärtan och jag kunde börja jogga igen. Kände mig stark i benen och det märktes också då jag kom ikapp många i uppförsbackarna. Min svaghet är dock nedförsbackarna som var tekniskt svåra med mycket sten och ojämnheter och av rädsla att trilla vågade jag inte springa för fullt och tappade därför en hel del tid där. Det var också precis i en stenig nedförslöpa som det hände. Kände hur jag snubblade till och helt plötsligt befann jag mig i luften. Slog i vänster knä och kände en rejäl smärta. Tumlade sedan till höger och tappade luften i fallet. På benen igen kunde jag konstatera en rejäl bula på knät och ett flertal skrubbsår. Inget var dock brutet och när jag testade springa kände jag bara en svag smärta i vänster knä. Det såg värre ut än vad det var.

Med dryga 6 kilometer kvar till mål kom ett parti som passade mig, brant nedförslöpa på asfalt i nästan två kilometer. Tittade på klockan som visade en medelhastighet strax under 3,30-tempo. Dock sliter det på benen att springa snabbt utför och sista kilometerna hade jag krampkänning i höger vad. I mål visade klockan strax under 2 timmar och jag slutade till sist som tredje dam. Inte varje dag man får dela prispall med Kalla :-)

Sammanfattningsvis ett riktigt lyckat arrangemang med löpning i otroligt vacker miljö uppe på fjället. Enda nackdelen är i så fall att man inte hinner njuta av utsikten speciellt mycket då fokus mestadels ligger på att se var man sätter fötterna. Måste ta en tur i långsammare tempo någon gång framöver också.

Lång backe & styrka

Det var precis vad jag ägnade mig åt i går kväll och i morse. Men för att ta det från början. Igår stod långa backintervaller på schemat och efter en del utforskningar hittade jag en perfekt lång backe på elljusspåret som tog närmare 4 minuter att springa uppför i snabbt tempo. Körde lite snabbare jogg nedför och en kort ståvila innan jag gav mig i kast med backen igen. Blev "endast" tre intervaller men det sög rätt rejält i benen ändå trots att jag aldrig låg på till max (blev runt 90%, svårt att bedöma det där, speciellt då jag inte hade pulsbandet på). Funderar nämligen på en tävling till helgen och ville skona benen lite inför den då jag har en känsla av att den banan är grymt tung. Såklart blev det nedjogg efter intervallerna och vädret var helt underbart, närmare 20 grader trots att klockan hunnit bli halv nio på kvällen.

Bild från ett annat kvällspass

I morse var det hopp i skorna så fort väckarklockan ringde strax före 6. Gillar verkligen stunden i bilen på väg in till stan när jag sitter och lyssnar på morgonradio och taggar till inför passet. Väl framme blev det rodd som uppvärmning, några kettlebellswingar med för mig nytt personligt viktrekord och därefter marklyft och utfallssteg med stång och lite annat smått och gott.

Måste förresten tipsa om en grym övning för er som vill bli bättre på chins och samtidigt få in lite spänstträning. Hitta en chinsställning som du måste göra ett rejält hopp för att nå upp till. Samtidigt som du hoppar upp och greppar stången drar du dig upp i en chin. Eftersom man får lite extra fart på vägen underlättar det om man inte klarar att göra så många strikta från hängande i början. Bonus att benen också får jobba!

Kamratstafetten

Idag var det dags för kamratstafetten på friluftsområdet Ormberget. Fyra sträckor totalt, varav de första två ca 2,6 rätt så flacka kilometer med endast ett par sega uppförslöpor. De två sista sträckorna mätte ca 1,6 kilometer och var betydligt mer kuperade. Kul med ett arrangemang som lockade blandade deltagare, allt ifrån kompisgäng, kollegor och glada vardagsmotionärer till några elitlöpare.

Eftersom det var vissa problem att få ihop deltagare till alla sträckor hoppade jag in och sprang för två olika lag. Benen kändes aningen sega under uppvärmingen, antagligen delvis pga värmen och delvis för att jag sprang ett kuperat långpass på 20 kilometer under lördagen med en snittfart på 4,35/kilometer. 

Började hur som helst med att springa första sträckan för det ena laget och eftersom jag visste att jag skulle löpa en sträcka till vågade jag inte riktigt ligga på max. Lyckades ändå hålla några ryggar och plockade en placering i sista uppförsbacken för att sedan försöka flyta in mot växlingen i ett jämnt tempo och undvika mjölksyra. Bytte sedan tröja och joggade runt lite medan jag inväntade tjejen i det andra laget som skulle växla över till mig på den fjärde och sista sträckan. Hade tyvärr ingen rygg i sikte vid växlingen och det gjorde att jag inte riktigt lyckades motivera mig att ligga på för fullt. Plockade ändå en placering halvvägs och med alla hejarop mot målrakan blev det till slut en spurt.

Slutresultatet för min del blev ett snittempo på 3,37/km på den första sträckan och 3,59/km på den andra, vilket får räknas som godkänt med tanke på förutsättningarna. Bjuder på några bilder från en riktigt rolig dag med härligt väder och trevligt umgänge.

Är det höst nu?

För att slippa springa redan halv 6 på morgonen har det istället blivit sen kvällslöpning de senaste dagarna. Hade förträngt att det börjar skymma redan vid halv nio-snåret den här årstiden, för att vara helt mörkt en timme senare. På onsdagens sena distanspass var jag därför extra glad att jag kom ihåg att ta med mig pannlampan. Däremot hade jag förträngt att jag faktiskt tycker att det är lite läskigt att springa i höstmörkret med tanke på de björnar som setts i närheten. Därför blev det högljudd skönsång sista kilometerna hem, ackompanjerat med handklapp. Hoppas ingen annan än björnen hörde mig ;-)

I går kväll blev det en tur till elljusspåret och därför kunde jag lämna pannlampan hemma. Två stycken trekilometersintervaller på det riktigt kuperade elitpåret sög bra i benen. Har kört betydligt mer kuperade löppass, både långdistans och tempo, det här året jämfört med förra. Förhoppningsvis kommer det att resultera i både snabbare och starkare ben.

Nedan ser ni en banprofil för elitspåret, som synes upp och ned mest hela tiden (max. lutning 19% och min. lutning -15%) och knappt en enda flack meter. Snittempot på första intervallen blev 4,21 min/km. På den andra intervallen hade benen stumnat till en aning och jag orkade inte pressa på lika hårt, vilket resulterade i 10 sekunder långsammare snittempo. Ändå en bra känsla och ett riktigt roligt pass.

Ikväll blir det återigen kvällslöpning. Planerar för en sväng över till närmsta halvö i lugnt tempo medan det fortfarande är ljust på himlen. Bara skynda på nu alltså.