DXR - Dundret Extreme Running

Lördag morgon rullade bilen norrut med destination Gällivare och Dundret för att delta i DXR, eller Dundret Extreme Running. Jag hade läst igenom banbeskrivningen och visste att de 22 kilometerna gick mestadels på stigar och innebar en stigning på 700 höjdmeter (och lika mycket utför). Det var dock inte förrän jag närmade mig Gällivare och såg fjället torna upp sig framför mig som jag började förstå vad jag faktiskt gett mig in på. Skulle jag springa upp DÄR!!! 

På plats hämtade jag ut min nummerlapp och passade på att spana in både Charlotte Kalla och Marcus Hällner, riktigt grymma löpare båda två och med en otrolig fysik. Ska bli spännande att följa deras framgångar i skidspåren i vinter.

När starten gick tog jag det rätt lugnt men försökte avancera några platser när jag såg att fältet nästan direkt övergick i en stenig stig där det var svårt att passera på sidorna. Efter knappt en kilometer kom vi in i "pelikansvängen", dvs 310 höjdmeter på 2,5 kilometer vilket innebar 15 procents lutning. Kände mig stark uppför men hamnade bakom ett gäng herrar och det var svårt att passera eftersom stigen var smal och med mycket sten. Vissa partier var så branta och steniga att det inte gick att springa och därför blev det löpning med inslag av gång under vissa partier. Var tvåa upp till bergspriset (efter Kalla förstås) och benen kändes fortfarande fina och fräscha. När fjället planade ut och jag ökade tempot kände jag dock hur det högg till i mellangärdet. Håll! (Bannade mig själv för att jag tryckt i mig en banan och vatten precis innan start, vet ju att det inte funkar för mig att äta för tätt inpå en tävling.) Försökte jogga sakta men var till sist tvungen att stanna och försöka sträcka ut. Blev passerad av tredje tjej och då hoppades jag bara att jag skulle kunna fortsätta springa snart. 

Så småningom släppte den värsta smärtan och jag kunde börja jogga igen. Kände mig stark i benen och det märktes också då jag kom ikapp många i uppförsbackarna. Min svaghet är dock nedförsbackarna som var tekniskt svåra med mycket sten och ojämnheter och av rädsla att trilla vågade jag inte springa för fullt och tappade därför en hel del tid där. Det var också precis i en stenig nedförslöpa som det hände. Kände hur jag snubblade till och helt plötsligt befann jag mig i luften. Slog i vänster knä och kände en rejäl smärta. Tumlade sedan till höger och tappade luften i fallet. På benen igen kunde jag konstatera en rejäl bula på knät och ett flertal skrubbsår. Inget var dock brutet och när jag testade springa kände jag bara en svag smärta i vänster knä. Det såg värre ut än vad det var.

Med dryga 6 kilometer kvar till mål kom ett parti som passade mig, brant nedförslöpa på asfalt i nästan två kilometer. Tittade på klockan som visade en medelhastighet strax under 3,30-tempo. Dock sliter det på benen att springa snabbt utför och sista kilometerna hade jag krampkänning i höger vad. I mål visade klockan strax under 2 timmar och jag slutade till sist som tredje dam. Inte varje dag man får dela prispall med Kalla :-)

Sammanfattningsvis ett riktigt lyckat arrangemang med löpning i otroligt vacker miljö uppe på fjället. Enda nackdelen är i så fall att man inte hinner njuta av utsikten speciellt mycket då fokus mestadels ligger på att se var man sätter fötterna. Måste ta en tur i långsammare tempo någon gång framöver också.