Äsch & usch!!!

Kände redan när jag lubbade hemifrån att benen kändes sega. Hoppades på att det bara var hjärnspöken då benen ofta känns sega innan inplanerade tempopass, precis som de brukar göra innan tävling. Intervallstege stod på schemat. Första 1000 m öppnade jag alldeles för snabbt och korrigerade genom att "lunka" sista biten. Nästa 800 m gick aningens bättre, klockade in 2 sek under tänkt tid. På't igen, 600 m och nu stannade klockan precis där den skulle. Men sen kom bakslaget, 400 m hela 20 sek över planen!!!! Följande 200 m 7 sek för långsam!!!!! Oh jesus! Till mitt försvar ska sägas att det blåste rätt rejält och underlaget var minst sagt varierande, både gropigt, guppigt och backigt. Hade inte heller mätt upp intervallerna i förväg och det går åt en hel del energi för att kolla distansen på klockan (som säkert inte heller visar riktigt rätt) och inte heller bokstavligt tavlat se målet framför sig.

Nå ja, efter vila upprepades stegen igen.... med nästintill samma nedslående resultat. Joggade hemåt i mörkret (det är verkligen höst nu!) och tjoade och klappade händer för fulla muggar då björnfrossan ännu inte lagt sig.

Dagens lärdom: Nästa intervallstege SKA köras på bana, tidsbrist eller ej.

Dagens insikt: Jag är inte explosiv! Vet såklart detta sedan tidigare men det blev så uppenbart idag. Jag SKA iofs vara bättre på långa distanser men man vill ju vara bra på allt ;-)

Dagens hemläxa: Mer löpstyrka och korta, snabba intervaller för att öka spurtkapaciteten.

Bättre lycka nästa gång!