Söndagens långpass flyttades till måndag eftersom T jobbade. Väderprognosen lovade ihållande regn och jag satt inne och gruvade hela förmiddan. När det så äntligen blev uppehåll framåt lunchtid stack jag iväg. Hann 4 kilometer innan himlen öppnade sig igen. Tur att jag i alla fall hunnit bli lite varm för regnet kylde verkligen ner mig ordentligt. Sprang och brottades med mig själv och mina tankar några kilometer ifall jag skulle vända hemåt igen och ta långpannan nästa dag istället. Till sist hade jag sprungit nästan 10 km och då var ju i princip en tredjedel av passet redan gjort så då var det bara att bita ihop. Den jobbigaste känslan under passet var inte fysisk utan psykisk. Funderade faktiskt ett tag på om jag hellre skulle göra om en förlossning än att springa klart passet, just för att det kändes så extremt långtråkigt och kallt i regnet. Ja ni hör ju själva att pannbenet fick jobba idag! (sen hade jag iofs en rätt smidig och snabb förlossning men det är ju en annan femma ;-) )
Efter ett tag avtog dock regnet och det blev rätt skönt att springa i det lätta duggregnet som följde. Hemma igen stannade klockan på 32 kilometer och 2 timmar och 30 minuter. T hade läst mina tankar och eldat i bastun, satt en lång stund innan jag äntligen kände mig upptinad. Därefter blev det palt igen. Perfekt återhämtningsmat efter långpassen.
Känns mentalt skönt att ha sprungit 2 kilometer längre än jag kommer göra på lidingöloppet. Nu blir långpassen något kortare allt eftersom i väntan på 29 september.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar