Ja inte precis nu alltså, var ju ett bra tag sen jag passerade under mållinjen ;-) men eftersom helgen bjudit på så mycket andra trevligheter än bara lidingöloppet så har jag helt enkelt prioriterat annat fram till nu. Men här följer i alla fall en resumé över helgen som varit! (varning för långt inlägg)
Fredag morgon började med en mycket lugn jogg på dryga 3 kilometer för att känna av status på benen. Packade därefter in oss i bilen och styrde kosan mot Kallax. Väl framme i huvudstaden checkade vi in på hotellet och käkade en sen lunch på Vapiano innan vi åkte ut mot Lidingö för att hämta nummerlappen. Gick förvånansvärt snabbt och smidigt och det fanns mycket snyggt att kolla in på mässan, blev dock inga köp denna gång. Kvällen bjöd på koreanskt till middag och därefter laddade jag upp med herrarna Ben & Jerry på hotellrummet ;-) Blev även någon extra kvällsmacka eftersom amning kombinerat med långlöpning kräver mycket energi och jag ville verkligen inte riskera att gå tom under loppet.
Lördag vaknade jag tidigt och kände mig hyfsat utvilad trots att lilla t vaknat rätt många gånger under natten. Efter en hotellfrulle med yoghurt, ägg, mackor och många koppar kaffe åkte vi ut mot lidingövallen strax före tiosnåret. Vädret visade sig från sin bästa löparsida, cirka 13 grader och mulet med några små blå gluggar på himlen. Väl framme vid lidingövallen hade den förväntade nervositeten konstigt nog fortfarande inte infunnit sig. Brukar alltid ha ett ton fjärilar i magen innan tävling men nu lyste de med sin frånvaro. Kände mig endast förväntansfull inför vad som komma skulle!
Lördag vaknade jag tidigt och kände mig hyfsat utvilad trots att lilla t vaknat rätt många gånger under natten. Efter en hotellfrulle med yoghurt, ägg, mackor och många koppar kaffe åkte vi ut mot lidingövallen strax före tiosnåret. Vädret visade sig från sin bästa löparsida, cirka 13 grader och mulet med några små blå gluggar på himlen. Väl framme vid lidingövallen hade den förväntade nervositeten konstigt nog fortfarande inte infunnit sig. Brukar alltid ha ett ton fjärilar i magen innan tävling men nu lyste de med sin frånvaro. Kände mig endast förväntansfull inför vad som komma skulle!
Framme vid Koltorp, där starten skulle gå, värmde jag upp med en kort jogg och några snabba ruscher. Med tio minuter kvar till start ammade jag lilla t och begav mig sedan till startfållan. Hade hört att det skulle vara bra att ställa sig långt till vänster och det var också där jag placerade mig. När startskottet gick valde jag att försöka ligga i mitt tänkta 4.30-tempo redan från början för att inte öppna för hårt. Oturligt nog för mig valde resten av fältet att springa fortare än så till en början och när grässlätten övergick i grusad gångstig med en bredd på ca 1,5 meter blev det tvärstopp. Första kilometern gick i 6.30-fart och det var först efter 3-4 kilometer som jag kunde börja springa på lite mer och passera några löpare på vänster sida. Hade hört att man inte skulle slösa energi på att springa omvägar i lingonriset och hade det i bakhuvudet. Vid ca 10 kilometer hade fältet äntligen börjat glesas ut en aning och nu gick det att passera löpare rätt så bra. Tryckte i mig den första gelen ungefär här och plockade många placeringar i nedförsbackarna där många låg och bromsade istället för att låta benen rulla på.
Framme vid Fågelöudde och med halva loppet avverkat började den sträcka som jag hört skulle vara mycket kuperad med många korta upp- och nedförsbackar. Valde medvetet att ta det lugnt detta avsnitt för att inte dra på mig syra och vid 20 kilometer kände jag mig fortfarande pigg och fräsch. Kom på mig själv med att tänka att skrämselpropagandan för loppet verkligen var överdriven och uttryck som "a walk in the park" och "piece of kaka" dök upp i mitt huvud. Kanske låter en aning drygt men det var verkligen så det kändes. Hur som helst drog jag i alla fall i mig den andra gelen enligt plan och fortsatte. Planen var nu att öka tempot och i nästa nedförslut tryckte jag därför på lite extra. Kände då ett lätt hugg i höger vad och misstänkte att det var en krampkänning. Vaden krampade därefter till lite då och då och därför vågade jag helt enkelt inte öka upp tempot som planerat. Vid det här laget såg man folk lite här och var som antingen stod och stretchade mot en tall vid sidan av banan eller låg ner vid sjukvårdsdepåerna. Ville absolut inte riskera att hamna där!
Började hur som helst närma mig 25 kilometer och nu visste jag att den fruktade Abborrbacken snart skulle dyka upp. Redan vid 23 kilometer märktes det liksom av en ökad anspänning i luften med tätare publikled och körer som stod och sjöng vid banan och så helt plötsligt var jag där. Valde att springa hela vägen och visst var backen brant till en början men efter bara 100 meter (?) planade den ut och jag hittade tillbaka till mitt ursprungliga löpsteg. Här stod också en gospelkör och sjöng "the final countdown" och jag kunde inte låta bli att le stort! Det här var ju riktigt kul!
Snart var jag framme vid Karins backe som jag visste var den sista branta, men inte heller denna levde upp till mina skräckblandade förväntningar. Vid det här laget hade dessutom krampkänningarna försvunnit och jag kunde ligga på och vid efterföljande nedförslöpa var det bara att köra på ordenligt. När banan svängde ned mot Grönsta gärde tittade jag på klockan och såg att jag snittade 3,38 per kilometer. Visserligen nedförslut men detta tyder ändå på att jag hade lite för mycket krafter kvar på slutet. När jag passerade mållinjen fick jag silvermedaljen i min hand och fortsatte sedan till T och lilla t som stod och väntade på mig. Kände mig helt löparhög och detta är helt klart det roligaste jag gjort i tävlingsväg hittills.
Efter en snabb påfyllning med Gainomax och vatten (tror jag drack nästan 2 liter!) fick jag sätta mig i ett reklamtält och amma lilla t som var rejält hungrig igen. Helt fantastiskt egentligen vad kroppen klarar av! Sedan väntade god middag och övernattning hos kära vänner. Har verkligen haft en helt fantastiskt helg på alla sätt! Längtar dessutom redan till nästa år då jag såklart vill springa igen men med några erfarenheter rikare:
Framme vid Fågelöudde och med halva loppet avverkat började den sträcka som jag hört skulle vara mycket kuperad med många korta upp- och nedförsbackar. Valde medvetet att ta det lugnt detta avsnitt för att inte dra på mig syra och vid 20 kilometer kände jag mig fortfarande pigg och fräsch. Kom på mig själv med att tänka att skrämselpropagandan för loppet verkligen var överdriven och uttryck som "a walk in the park" och "piece of kaka" dök upp i mitt huvud. Kanske låter en aning drygt men det var verkligen så det kändes. Hur som helst drog jag i alla fall i mig den andra gelen enligt plan och fortsatte. Planen var nu att öka tempot och i nästa nedförslut tryckte jag därför på lite extra. Kände då ett lätt hugg i höger vad och misstänkte att det var en krampkänning. Vaden krampade därefter till lite då och då och därför vågade jag helt enkelt inte öka upp tempot som planerat. Vid det här laget såg man folk lite här och var som antingen stod och stretchade mot en tall vid sidan av banan eller låg ner vid sjukvårdsdepåerna. Ville absolut inte riskera att hamna där!
Började hur som helst närma mig 25 kilometer och nu visste jag att den fruktade Abborrbacken snart skulle dyka upp. Redan vid 23 kilometer märktes det liksom av en ökad anspänning i luften med tätare publikled och körer som stod och sjöng vid banan och så helt plötsligt var jag där. Valde att springa hela vägen och visst var backen brant till en början men efter bara 100 meter (?) planade den ut och jag hittade tillbaka till mitt ursprungliga löpsteg. Här stod också en gospelkör och sjöng "the final countdown" och jag kunde inte låta bli att le stort! Det här var ju riktigt kul!
Snart var jag framme vid Karins backe som jag visste var den sista branta, men inte heller denna levde upp till mina skräckblandade förväntningar. Vid det här laget hade dessutom krampkänningarna försvunnit och jag kunde ligga på och vid efterföljande nedförslöpa var det bara att köra på ordenligt. När banan svängde ned mot Grönsta gärde tittade jag på klockan och såg att jag snittade 3,38 per kilometer. Visserligen nedförslut men detta tyder ändå på att jag hade lite för mycket krafter kvar på slutet. När jag passerade mållinjen fick jag silvermedaljen i min hand och fortsatte sedan till T och lilla t som stod och väntade på mig. Kände mig helt löparhög och detta är helt klart det roligaste jag gjort i tävlingsväg hittills.
Efter en snabb påfyllning med Gainomax och vatten (tror jag drack nästan 2 liter!) fick jag sätta mig i ett reklamtält och amma lilla t som var rejält hungrig igen. Helt fantastiskt egentligen vad kroppen klarar av! Sedan väntade god middag och övernattning hos kära vänner. Har verkligen haft en helt fantastiskt helg på alla sätt! Längtar dessutom redan till nästa år då jag såklart vill springa igen men med några erfarenheter rikare:
- Våga gå ut hårdare redan från start. Första kilometern gick ca 2 minuter under min ordinarie långdistansfart och jag tappade därmed mycket tid där och även under de efterföljande kilometrarna.
- Ta med salttablett för att försöka undvika kramp. Förlitade mig helt till den powerade som serverades i depåerna. Gick dessutom i alla kontroller utom den första för att verkligen få i mig ordentligt med vätska men det räckte tydligen inte.
- Använd kompressionscalfes, även detta för att försöka förebygga krampkänning.
 |
| Uthämtning av nummerlapp |
 |
| Halfbaked :-P |
 |
| Nya skorna funkade finfint! |
 |
| Mys i soffan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar